En dag för minnen
Klockan ett slår jag igen datorn. Jag har svarat på alla mail jag bör svara på, och än en gång bekantat mig med den nya programplanen för vård och omsorgsutbildningen. Känner mig nöjd. Nu kan jag göra helg.
Jag binder buketter av vit krysanthemum och vacker tuja.
Sen åker jag till kyrkogårdarna. Först den södra. Där är träden gamla och höga med omfamnande grenverk. Det är så vackert med färgerna på alla löv. Mot den tunggrå himlen. Det lyser i guld och orange,
Här finns morfar Edvin och mormor Leas viloplatser. Här finns också morfar Edvins pappa och mammas grav - Sixtus och Hilda, och hans syster Majas.
Jag krattar löv som samlat sig på gravarna och tänder sen ljusen. Låter minnena aktiveras. Så många bilder! Så många ljud. Och dofter.
"Jag sover över hos mormor och morfar på Endreväg. Det är spännande eftersom det inte händer så ofta. Det är speciellt att få vara i stan! När jag vaknar känner jag doften av kaffe och nåt som luktar lite bränt. Det visar sig vara rostat bröd i en brödrost där man placerar brödet på sidorna av rosten och fäller upp. (Såna brödrostar finns att införskaffa idag - "retrovarianten"). Rostat bröd äts inte på landet så det är nytt för mig. Mormor har jättegod apelsinmarmelad, som smälter och rinner mellan fingrarna, när man äter brödet."
"Jag får ett brev från morfar Edvin. Jag har varit i Zimbabwe i tre år. I brevet (som är skrivet med snirklig, aningen darrig, men så vacker skrivstil) finns ett litet fröpaket. Han har skickat tagetesfrön från sin prunkande trädgård på Endreväg. Dom där fröna sår jag senare, och de ger fantastiska, jättelika blommor i min trädgård i Masvingo. "
Hos mormor och morfar tänder jag också ett ljus för lilla Celie - deras barnbarnsbarnsbarn. Tänker att de båda kan ta väl hand om henne i det som kanske kan kallas himmel.
Jag åker till Norra kyrkogården sen.
Jag hälsar på hos Bella. På hennes viloplats finns mängder av tecken på kärlek från släkt och vänner. Stenar, ljus, blommor, små meddelanden.
"Bella hade en telefon med rosa baksida. Hon hade långa naglar och långa ögonfransar. Hennes yta kunde synas kaxig och hård, men hennes insida var klok, empatisk och väldigt kärleksfull. Hon blev bara arton år. Tårarna rinner när jag tänker på allt det hon borde fått göra på den här jorden, hur jävla orättvist och fel det är att hon inte finns här längre!"
Annika, bästvännen vilar en bit därifrån.
"Minnena formligen kastar sig över mig när jag tänder ljuset hos henne. Det finns hur mycket som helst att berätta om den kärleken. Det har gått åtta år sen hon lämnade detta jordelivet, men saknaden av de nära samtalen och samhörigheten känns lika stark och svår fortfarande..."
En bit längre bort, i asklunden vilar Karin. Hon dog 2004, endast 51 år gammal.
" Karin besöker oss på Barnintensiven på St Görans sjukhus i Stockholm. Det är nyårsafton 1997, och mina tvillingpojkar har äntligen börjat tillfriskna efter livshotande RS-infektion. Hon håller Edvin i famnen. Hennes kärlek strömmar mot honom. Den lilla kroppen nära hennes hjärta. En bild som för evigt finns etsad i mig."
Bilden är tagen på min terass i Masvingo, där Karin besökte mig 1994.
Sist hälsar jag på hos farbror och faster Elis och Sylvia, och kusin Classe. Sylvia och Elis vilar där, men Classe finns nånstans i havet mellan Sverige och Estland. han omkom i Estoniakatastrofen...
"Sorgen efter ett barn är värre än döden själv, sa Sylvia en gång. Hur dog han? Led han? Var han rädd? var frågor som min faster och farbror aldrig fick svar på. Ovissheten skar djupa sår i dem, och fanns kvar tills de själva lämnade detta livet..."
Pappa Helge får ett eget ljus härhemma. Minnena av honom badar i ljus.
Det är så viktigt att få stanna upp. Att få ha ritualer. Låta minnena skölja över oss.
Sorg. Men också en obeskrivbar tacksamhet över att få ha haft de här människorna i mitt liv.
En sån rikedom!
