Mitt liv. Min lott.

 

Förkylningen har däckat mig fullständigt så det blir en mycket sen frukost i soffan iklädd morgonrock och ullstumpor. En stor kopp te med ingefära. Och DN.

Svenne Hedlund är död läser jag.

Och ett väldigt varmt vemod tar tag i mig.

Jag var åtta år när Hep Stars gav ut Mot okänt land. Den hamnade såklart på svensktoppen, som jag lyssnade på varje vecka. Jag tyckte så mycket om den där låten, och jag kan nog säga att jag på nåt svärmiskt vis älskade Svenne Hedlund. Han hade så fint hår, han sjöng fint och han verkade så snäll.

Jag lärde mig texten utantill:

och sjöng den ofta.

Flera år senare var jag och Annika på Nattugglan, klubben som låg i källaren under Solhem.

MIn flirt Archie spelade där med sitt band.

Efter stängning blev Annika och jag medbjudna på efterfest uppe på Solhem, där Svenne och Lotta hade uppträtt under kvällen.

Jag hamnade nära Svenne vid bordet. Han verkade blasé och var inte vidare sällskaplig.

Åtta-åringens svärmeri hade bleknat för länge sen men visst var det lite kul att träffa honom i verkligheten. 

Nu önskar jag honom en god tur på väg mot okänt land...