Tillståndet LEDIG
Måndag den 6 juli
Den första semesterdagen bjuder på regn och blåst. Det gör absolut ingenting. Jag gläds över att mina grönsaker och blommor får vatten från ovan, och det är i ärlighetens namn rätt skönt att inte behöva känna press att göra något särskilt. Förutom att sitta och glo och låta kroppen och sinnet känna in tillståndet LEDIG.
Framför mig har jag nu fyra veckors semester. Sällan har en ledighet varit mer behövlig och efterlängtad. När jag lämnade jobbet igår vid 17-tiden hade jag rensat skrivbordet, prickat av alla måstena på min att göra-lista och skrivit Åter i början av augusti på tavlan utanför mitt arbetsrum.
Ingenting hänger kvar och skaver, nu kan jag verkligen ägna mig åt vila och återhämtning.
Den gångna våren har inneburit extra mycket arbete. Snabbutbildningar av personer som kan hoppa in och arbeta i vård och omsorg, kartläggningar av validander, planerande av ett Äldreomsorgslyft till hösten... Det har varit ett kreativt och öppet klimat på jobbet -samhörigheten med kollegorna är stark, vi har verkligen vänt ut och in på oss själva och gett varandra glada tillrop så ofta vi kunnat - men nu är jag trött, rätt sliten faktiskt.
Fredag den 24 juli, Kristina-dagen (!)
Tre veckor av semestern är tillända. Det kliar i knävecken efter solsvedan jag införskaffade i Östergarn för några dagar sen.
Regnet har strilat idag också. Men blåsten har tack och lov bedarrat. Mina sinnen störs av hårda vindar, jag är inte "mig själv" när det blåser. "Du har kattgener", säger han som ofta får mig att le. "Du är ju en puma, och pumor störs av hårda vindar, det är vetenskapligt bevisat, ja sen gammalt typ".
Kanske är det så?
Nog känner jag mig mer som en katt än en hund. Men om det kan bevisas vetenskapligt vete tusan. Dock finns Cattel's test. Hur tillförlitlig den är kan diskuteras, men nog stämmer den in på mig:
"Kattmänniskan visade sig enligt forskarna vara en mer introvert person som tycker om att vara för sig själv. Hen är ganska seriös till sättet och har en självständig personlighet – behöver sällan hjälp och påverkas inte så lätt av omgivningens åsikter, utan klarar sig bra på egen hand. Kattälskaren är också kreativ och lite sentimental."
"Hundmänniskan är istället en utåtriktad, varm och social person som föredrar att umgås i grupp och gärna uttrycker sina tankar och åsikter. Hen har hög pliktkänsla och är pragmatisk och ödmjuk, med fötterna på jorden."
(Cattel's 16 Personality Factors Test)
Jag har tagit flera skogsbad. Och också några havsbad.
Mellan Sandviken och Sysne. "Vår" plats. Många minnen kommer över mig här. Pojkarna och jag var ofta här när de var små. En vanlig utflyktsdag kunde se ut ungefär såhär: Den stressade mamman packar ner tonfiskmackor, saft, frukt, vatten, kaffetermos, badkläder... och in i bilen med de stora uppblåsbara leksakerna, alla spadarna, hinkarna, bollarna...och så iväg. Det är varmt. "När är vi framme??" Och ur bilen. Pojkarna tjoar och springer fort som tusan ner mot stranden medan mamman bär tonfiskmackor, hinkar, uppblåsbara djur med mera genom sanddynerna...Så ska krokodilen och bläckfisken blåsas upp. Men pumpen har dessvärre glömts hemmavid...tur att mamman har starka lungor som fixar att få luft i de där åbäkena. "Mamma fortare, fortare!!" hoppar de otåligt upp och ner och sanden skvätter..."Varför köper man ens såna här jävla grejer till sina ungar" far genom mammans huvudet när hon är nära att svimma...
De är som sälar i vattnet pojkarna. Några förlovade ögonblick kan mamman ta en slurk kaffe och läsa några sidor i boken. Sen vill de ha mat. Eller frukt. Eller saft. Eller bygga ett sandslott med tillhörande kanalsystem...eller gå en lång promenad bort till Sandviken och köpa glass...
Pojkarna är trötta när det bär av hemåt. Mamman är ännu tröttare, för att inte säga helt slut. Väl hemma ska allt packas ur bilen. Bäras in, plockas upp, diskas av, sköljas ur...
"Vi är hungriga, när blir det middag?"...
Jag har sträckläst femtio sidor i boken. Glömt bort att solen är stark. Solsvedan får mig sömnlös sen...
Jag har plockat kantareller och jag har plockat blåbär. Sällan är jag så nöjd och tillfreds som när tallar och granar talar till mig på sina lågmälda vis, och jag knäböjer i mossan och tar emot de gåvor naturen bjuder.
Mitt i blåbärsskogen
En korg med guld
Käraste vännen Lotta, som visat mig hur kantarellerna växer och trivs. Lotta är en vän att alltid lita på - inte bara när det gäller kantareller! Love you!
Jag har fått träffa älsklingsbrorsan och hans familj. Fått umgås värdefulla stunder med hans barn. Pratat framtid och drömmar med Emmy. Fixat pinnar till hallonbuskarna i lotten tillsammans med Wille och Olle, som båda visade sig vara hejare på att hantera både yxa och kniv!
Wille med yxan
Olle med kniven
Och titta så fina pinnar det blev att hålla upp hallonnätet med!
Hallongåvor!
Kärkomna gäster i lotten: Brorsan med familj och kusin Erik med familj. Jag bjöd på alldeles nyskördade morötter! Brorsan längst till vänster har kontrakt med Coop ;-) !
Och det smått heliga "Veranda med varandra" tillsammans med Christer (och numera också hans make Carsten) blev också av. En träff om året måste vi få till, och det fick vi även i år. Utomhus hela tiden. Minnen som avlöser varandra. Skratt. Och tårar. En sån rikedom att få ha en vän som följt med genom livets alla up's and down's!!
Hos Christer och Carsten i Fårösund.
Nu blommar zinniorna i lotten. Och dahliorna är på gång. Känslan av flyktlust fyller mig. Som alltid när det går mot augusti. Att dra iväg. Att släppa allt. Och bara vara i nu. I här. Likadant varje år. Det är kanske kattgenerna trots allt ?
